Många nyfödda grisar får antibiotika i onödan för att förebygga navelinfektion, trots att infektionen ofta saknar tydliga yttre tecken. Den här studien visar att mikroskopisk undersökning av navelvävnad kan avslöja dold omfalit och därmed förbättra träffsäkerheten i behandlingen. För veterinärer innebär detta en möjlighet att minska antibiotikaanvändningen utan att äventyra djurens hälsa.


Histopatologiska fynd vid omfalit hos smågrisar: förbättrad diagnostik kan minska onödig antibiotikaanvändning

Omfalit, en infektion i navelregionen hos smågrisar, är ett vanligt bekymmer inom den intensivt hållna nordiska grisproduktionen. Många besättningar behandlar rutinemässigt nyfödda med antibiotika för att förebygga omfalit och dess följdkomplikationer, inkluderat systemisk sepsis och navelbråck. Tidigare har kunskapen om de histopatologiska förändringarna vid omfalit varit begränsad, vilket gjort det svårt att avgöra vilka djur som faktiskt behöver behandling och därmed bidragit till ökad antibiotikaanvändning. Den aktuella studien fyller en viktig kunskapslucka genom att beskriva de mikroskopiska förändringarna i navelvävnad vid omfalit samt koppla dessa till kliniska bedömningar.

Studien omfattade nyfödda smågrisar i kommersiella besättningar, där vävnadsprover från navelregionen togs inom de första levnadsdagarna och analyserades histopatologiskt. Populationen bestod av både kliniskt friska och sjuka djur, vilket möjliggjorde jämförelser mellan kliniska fynd och histologiska resultat. Proverna undersöktes systematiskt med ljusmikroskopi, och resultaten dokumenterades och jämfördes med klinikernas bedömningar av omfalit.

Resultaten visade att histopatologisk omfalit ofta förekommer även hos djur med normal navelutseende vid klinisk undersökning. De vanligaste mikroskopiska fynden vid omfalit var infiltration av neutrofiler och andra inflammatoriska celler i navelstumpen, samt tecken på lokal vävnadsskada. Förvånande nog visade en betydande andel av grisarna histologiska tecken på omfalit utan att uppvisa purulent eller synlig navelinfektion vid klinisk bedömning. Detta indikerar att traditionell klinisk diagnostik kan underskatta förekomsten av omfalit. Dessutom var skillnaden i umbilikalens storlek mellan sjuka och friska smågrisar mätbar, men inte tillräckligt stor för att vara praktiskt användbar i rutinmässig klinisk diagnostik. Med andra ord ger histopatologiska analyser en mer detaljerad bild av omfalitens utbredning än vad som kan synas makroskopiskt.

Resultaten tyder på att reliance på endast kliniska symptom för att diagnostisera omfalit riskerar att både missa infekterade grisar och leda till överbehandling av friska djur. Detta har direkt betydelse för veterinärens antibiotikastrategi: omfalit kan vara betydligt vanligare än tidigare uppskattat, men den kliniska diagnosen är osäker. Därmed blir det viktigt att utveckla bättre diagnostiska verktyg och rutiner för att identifiera de grisar som verkligen har behov av antibiotikabehandling. Bättre diagnostik kan både minska risken för underbehandling av djur med omfalit och för överbehandling av friska grisar, något som har stor betydelse för djurvälfärd och minskad antibiotikaanvändning i den nordiska grisproduktionen.

För veterinärer innebär studiens fynd att försiktighet bör råda vid rutinmässig antibiotikabehandling av nyfödda grisar, och att kompletterande diagnostik kan behöva utvecklas för att bättre identifiera omfalit i tidigt stadium. Eftersom felaktig behandling både riskerar att försämra mikrobiombalansen hos friska grisar och att missa de infekterade djur som är i störst behov av snabb behandling, finns behov av fortsatt forskning och utveckling av verksamhetsanpassad diagnostik.

Studie av Sophie Amalie Blirup-Plum, Henrik Elvang Jensen, Søren Saxmose Nielsen, Katrine Top Hartmann, Mette Sif Hansen, Ken Steen Pedersen, Inge Larsen, Jens Peter Nielsen, John Elmerdahl Olsen, Egle Kudirkiene och Kristiane Barington publicerad i Acta Veterinaria Scandinavica. Fulltext: https://actavetscand.biomedcentral.com/articles/10.1186/s13028-025-00826-5