Veterinärbristen på landsbygden förvärras utan politiska åtgärder

Den akuta bristen på veterinärer i Sveriges landsbygdsområden har nått kritiska nivåer under de senaste åren. Situationen har försämrats markant sedan 2019, med över 40 procent av landets kommuner som nu rapporterar betydande svårigheter att säkerställa veterinär tillgänglighet dygnet runt. Särskilt drabbade är kommuner i Norrlands inland, där avstånden mellan veterinärkliniker ofta överstiger 20 mil. Statistik från Jordbruksverket visar att antalet veterinärer per capita i glesbygden har minskat med 25 procent under det senaste decenniet. Detta medan behovet av veterinärvård har ökat i takt med att lantbruken blivit större och mer specialiserade. Den demografiska utvecklingen bland veterinärer är också oroande, då genomsnittsåldern för landsbygdsveterinärer nu är 58 år, och pensionsavgångarna väntas accelerera under de kommande fem åren. Nya veterinärer väljer i allt högre grad att etablera sig i storstadsområden, där arbetsmiljön ofta upplevs som mer attraktiv och arbetsbelastningen mer hanterbar. Bristen på jour- och beredskapsveterinärer har lett till att många lantbrukare tvingas vänta orimligt länge på akut veterinärhjälp, vilket äventyrar både djurvälfärd och livsmedelsproduktion. Trots återkommande varningssignaler från branschorganisationer och regionala myndigheter har inga omfattande politiska åtgärder vidtagits för att vända utvecklingen.

Kullgrens bristande engagemang i veterinärfrågan

Landsbygdsminister Peter Kullgren har uppvisat en anmärkningsvärd passivitet i hanteringen av veterinärkrisen. Sedan tillträdet har ministern endast deltagit i två officiella möten rörande veterinärfrågor, och båda dessa har präglats av vaga uttalanden utan konkreta handlingsplaner. När Svenska Veterinärförbundet presenterade sin omfattande rapport om situationen i mars 2023, dröjde det över två månader innan någon officiell respons kom från departementet. Kullgrens företrädare hade initierat en utredning om förstärkta incitament för veterinäretablering i glesbygd, men denna har sedan regeringsskiftet hamnat i långbänk. Ministerns kommunikation i frågan har huvudsakligen bestått av generella uttalanden om "vikten av en fungerande veterinärvård", medan konkreta förslag på systemförändringar har lyst med sin frånvaro. Detta har skapat frustration hos både veterinärkåren och lantbrukare, som efterlyser ett tydligare politiskt ledarskap i frågan. Särskilt kritiserad är ministerns ovilja att adressera de strukturella problemen med jour- och beredskapsersättning, något som många menar är en nyckelfråga för att säkra veterinär närvaro i hela landet.

Konsekvenser för djurvälfärd och lantbruksnäringen

Den eskalerande veterinärbristen får allvarliga följder för både djurvälfärd och lantbrukets ekonomiska bärkraft. Dokumenterade fall visar hur lantbruksdjur fått vänta i timmar, ibland dygn, på nödvändig veterinärvård vid akuta tillstånd som kalvningssvårigheter eller traumatiska skador. Detta leder inte bara till onödigt djurlidande utan resulterar också i betydande ekonomiska förluster för lantbrukare. Undersökningar från Lantbrukarnas Riksförbund visar att försenad veterinärvård årligen kostar branschen hundratals miljoner kronor i form av produktionsbortfall och förlorade djur. Särskilt märkbar är problematiken inom mjölkproduktionen, där snabb veterinär intervention ofta är avgörande för att rädda högproducerande kor. Situationen har också lett till att allt fler lantbrukare tvingas avveckla sin verksamhet eller minska besättningsstorleken på grund av otillräcklig veterinär service. Detta påverkar i sin tur den svenska livsmedelsförsörjningen och landsbygdens överlevnad i stort. Den bristande veterinära närvaron försvårar även det förebyggande djurhälsoarbetet, vilket på sikt riskerar att undergräva Sveriges internationellt sett starka position inom djurvälfärd och antibiotikaresistens.

Tomma löften och uteblivna reformer

Den politiska hanteringen av veterinärfrågan har präglats av upprepade löften som aldrig materialiserats i konkreta åtgärder. Redan 2018 presenterades en statlig utredning som föreslog omfattande reformer av veterinärsystemet, inklusive förbättrade ersättningsnivåer för jourveterinärer och ekonomiska incitament för etablering i glesbygd. Dessa förslag har sedan dess cirkulerat mellan olika departement utan att implementeras. Det utlovade stimulanspaketet för landsbygdsveterinärer från 2021 reducerades kraftigt i omfattning innan det slutligen lades på is. Löften om förstärkt utbildningskapacitet vid Sveriges lantbruksuniversitet har inte följts av nödvändiga resurstillskott. Den utlovade översynen av distriktsveterinärorganisationen har skjutits upp upprepade gånger, senast med hänvisning till "budgettekniska överväganden". Detta mönster av brutna löften har skapat en utbredd misstro inom veterinärkåren mot politikernas förmåga och vilja att ta tag i problemen på allvar.

Starka lobbyintressen bromsar nödvändiga förändringar

Bakom den politiska handlingsförlamningen i veterinärfrågan finns ett komplext nätverk av motstridiga intressen. Stora privata veterinärkedjor har aktivt motarbetat förslag om ökad statlig styrning och reglering av veterinäretableringar, då detta skulle kunna påverka deras expansionsplaner i lönsamma storstadsområden. Dessa aktörer har genom omfattande lobbyverksamhet lyckats försena eller förhindra flera reformförslag. Samtidigt har försäkringsbolagen, som har stort inflytande över veterinärvårdens ekonomiska förutsättningar, motsatt sig förslag om höjda ersättningsnivåer för akut- och jourvård. Branschorganisationer med fokus på smådjursvård har också visat begränsat intresse för landsbygdens veterinärproblem, då deras medlemmar primarily verkar i tätorter. Detta har skapat en situation där de mest drabbade - landsbygdens veterinärer och lantbrukare - har svårt att få gehör för sina behov i den politiska processen.

Lokala veterinärers kamp för förändring

Runt om i landet kämpar enskilda veterinärer och mindre kliniker för att upprätthålla en fungerande veterinärvård trots svåra förutsättningar. I Västerbottens inland har en grupp veterinärer etablerat ett innovativt samarbete där de delar på jour- och beredskapsansvar över kommungränserna. I Småland har lokala veterinärer startat ett mentorsprogram för att locka nyutexaminerade kollegor till landsbygden. Dessa initiativ visar på stort engagemang men kräver ofta orimliga personliga uppoffringar av de inblandade. Många landsbygdsveterinärer rapporterar arbetsveckor på över 60 timmar och minimal semester för att täcka behoven i sina områden. Trots detta fortsätter de att kämpa för förändring genom att dokumentera missförhållanden, delta i lokalpolitiska debatter och utbilda nästa generation veterinärer i landsbygdens särskilda utmaningar och möjligheter.

Förslag på konkreta åtgärder för att lösa veterinärkrisen

En långsiktig lösning på veterinärkrisen kräver ett brett spektrum av samordnade åtgärder. Centralt är införandet av ett nationellt ersättningssystem för jour- och beredskapstjänstgöring som garanterar rimliga arbetsmiljöförhållanden och konkurrensmässiga löner för landsbygdsveterinärer. Detta bör kompletteras med etableringsersättning och skattelättnader för veterinärer som väljer att praktisera i glesbygdsområden. Utbildningskapaciteten vid veterinärprogrammet behöver utökas med särskilt fokus på lantbr Har du något du vill tipsa om? Eller vill rekrytera inom veterinär och djurvård. Gå in på kontakta oss och skriv till oss.